Modernism och postmodernism

[T]he more complexly nuanced a word is, the more likely it is to have formed the focus for historically significant debates, to have occupied a semantic ground in which something precious and important was felt to be embedded.

- Raymond Williams

(a) Moderniteten ur idéhistoriskt perspektiv: I idéhistoriska sammanhang förknippas modernismen eller moderniteten främst med två traditioner med rötter i upplysningen (och som i viss mån kan ledas tillbaka till renässansen): en förnufts- och en frihetstradition. Bland de företeelser som brukar inbegripas i upplysningens förnuftsprojekt märks bland annat kampen mot vidskepelse och övertro i allmänhet, religionskritiken och den åtföljande sekulariseringen av samhället, den klassiska, newtonska naturvetenskapen med dess experimentella metod och objektiva kunskapsideal samt framstegstanken. Till denna tradition kan även såväl den filosofiska och politiska rationalismen och pragmatismen, som industrialismen och den rationella samhällsplaneringen sägas höra. Under upplysningen växte också en frihetsideologi och en medborgartanke fram som skulle komma att tjäna som inspiration för den moderna tidens tre stora revolutioner - den amerikanska, den franska och den ryska. Inom denna mäktiga historiska strömning utgjorde värnandet om det fria ordet och fördömandet av censur i alla dess former centrala inslag. Man betonade vikten av en levande offentlighet där idéer och tankar öppet kunde ventileras och kritiskt granskas. Båda dessa upplysningstraditioner - såväl den förnufts- som frihetsinriktade - kan sägas ha haft människans förkovran och ett förbättrat, mer förnuftigt organiserat samhälle som sitt mål. Men upplysningstraditionen och det moderna projektet har också haft en baksida. Den har inte sällan åtföljts av en övertro på det instrumentella förnuftets förmåga att utforska och behärska naturens och tillvarons mer fördolda sidor. En västerländsk och manlig uppfattning om förnuftet har getts en universell och normerande status. Dessutom har frihetsideologin ofta fått tjäna som förklädnad och legitimering för en politik som inneburit frihet för vissa och underkastelse för andra. Många har därför hävdat att ett direkt samband går att påvisa mellan upplysningens idéer och företeelser som den västerländska kolonialismen samt framväxten av ett modernt kontrollsamhälle präglat av disciplinering, normalisering och marginalisering av det annorlunda och oliktänkande.

(b) Den konstnärliga och litterära modernism: Inom konst- och litteraturhistorien åsyftar begreppet modernism en kulturströmning som vänder sig bort från traditionen och dess konventioner och istället intar ett innovativt och experimenterande förhållningssätt till det konstnärliga skapandet och kulturen i stort. Rörelsen anses i allmänhet ha vuxit fram under 1800-talets andra hälft och vunnit ökad spridning under 1900-talets första årtionden. Hit räknas så vitt skilda riktningar som symbolism, impressionism, fauvism, kubism, vorticism, lettrism, art noveau, futurism, konstruktivism, dadaism, surrealism, expressionism och funktionalism. Gemensamt för de flesta av dessa ismer eller skolbildningar var viljan till formella experiment, storslagna och ofta utopiska anspråk, och en avantgardistisk självmedvetenhet som inte sällan tog sig uttryck i öppna provokationer. Prosadikten och den fria versen, den inre monologen (stream of consciousness), den abstrakta och nonfigurativa konsten samt den atonala musiken hör till det arv som modernismen lämnat efter sig. Hit räknas konstnärer som van Gogh, Picasso, Dali, författare som Baudelaire, Rimbaud, Joyce och Kafka, kompositörer och scenskapare som Stanislavskij, Brecht och Schönberg. Viktiga centran för den modernistiska kulturen var Paris, Wien, Berlin, München, Zürich (under första världskriget), St Petersburg, Moskva och från 1900-talets mitt även New York.

Även om den konstnärliga modernismen och upplysningstraditionens moderna projekt har många saker gemensamt - som till exempel betoningen på det nya och det innovativa och det medföljande avståndstagandet från traditionen, samt frihetsidealet och dragningen mot det utopiska - vore det grovt missvisande att uppfatta dem som parallella strömningar. Bilden kompliceras avsevärt av att den konstnärliga och litterära modernismen i långa stycken måste uppfattas som en reaktion mot och en kritik av den modernitet som vid 1800-talets mitt på ett radikalt sätt kommit att omforma det västerländska samhället. Åtskilliga konstnärliga och litterära modernister hyllade visserligen moderniteten och strävade efter att ge uttryck för den i sitt skapande. Men denna postiva inställningen delades långt ifrån av alla. Många sökte sig tvärtom bort från samtiden och den moderna världen som de uppfattade som själlös, förflackad och förborgerligad. Sin inspiration fann de istället i äldre tiders kultur, i det primitiva och det exotiska samt i drömmens och drogernas värld. Kulturkritiska tänkare som Nietzsche, Freud och Bergson blev under 1900-talets första decennier betydelsefulla för rörelsens teoretiska nyorientering som fann sitt mest radikala uttryck i dadaismen och surrealismen.

Då vi talar om postmodernismen och det postmoderna åsyftar vi en strömning eller en epokbestämning som innebär en fortsättning på eller ett uppbrott från båda dessa traditioner, såväl från den konstnärliga modernismen som från det moderna upplysningsprojektet.

Själva termen det postmoderna är av betydligt äldre datum än vad man kanske skulle kunna förledas att tro. Den användes redan så tidigt som på 1870-talet av den engelske konstnären John Watkins Chapman för att ange ett måleri som var mer modernt och mer samtida än impressionismen. Senare togs termen upp av historiker som Pannwitz, Somervell och Toynbee, men det är först under 1950-talet som uttrycket postmodernism börjar användas i den betydelse som vi idag lägger in i begreppet.

Postmodernismens teori om vikten att i ny arkitektur föra en dialog med platsen, med arkitektur-historien och med regional bebyggelse utgör ... ett bestående bidrag till arkitektur-diskussionen.

- National-encyclopedin

Som kreativ rörelse gjorde postmodernism sig först märkbar inom arkitekturen, där den under 1960-talet kom att förknippas med en reaktion mot den då dominerande sk internationella stilen, vars främsta företrädare var Mies van der Rohe. Utifrån olika teoretiska utgångspunkter strävade amerikanen Robert Venturi och italienaren Aldo Rossi efter att återge arkitekturen dess symboliska och historiska accenter och lokala förankringar. Venturi som uppfattade arkitekturen som en form av symbolisk kommunikation menade att denna bör anpassas till sin omgivning. Detta innebar för hans vidkommande en långtgående flirt med den amerikansk populärkulturen med dess kommersialism och hybridartade blandning av högt och lågt, förkroppsligad av Las Vegas huvudgata, The Strip. Rossi å sin sida tog utgångspunkten i den italienska medeltids- och renässansstadens organiska enhet, och hävdade att arkitekturen bör ses som det ramverk innanför vilket stadens sociala liv utspelar sig. Av denna anledning bör arkitekten, enligt honom, vara den specifika stadens särart och historia trogen när han skapar byggnader som både kan symbolisera staden i dess helhet och utgöra scendekorer för mänsklig interaktion. Dessa båda pionjärer skulle under de åtföljande decennierna få en rad efterföljare, däribland Charles W. Moore, Michael Graves, Philip Johnson, Hans Hollein, Ricardo Bofill och Kenzo Tange, som bidragit till att göra postmodernismen till den ledande strömningen inom samtida arkitektur.

Sandro Chia

För sin mediala och kommersiella framgång kan den postmoderna konsten till stor del tacka ett antal framstående kritiker och konstteoretiker. Under 1950- och 60-talen bidrog den då omåttligt inflytelserike amerikanske kritikern Clement Greenberg till att göra den abstrakta expressionismen och popkonsten till riktningarna på modet. I synerhet den sistnämnda strömning, med Andy Warhol och Claes Oldenburg som främsta företrädare, brukar ofta anföras som det första uttrycket för postmodernism inom konsten. En liknande roll spelade senare italienaren Achile Bonito Oliva då han på 1980-talet lanserade begreppet transanvantgarde, med konstnärerna Sandro Chia och Francesco Clemente som ledande namn.

Den postmoderna konsten kan sägas rymma ett brett register som bland annat innefattar en förkärlek för konsthistoriska citat, ett flirtande med det låga och det medvetet fula. Utforskandet av kroppen och det fysiskas gränser kommer till uttryck i performancekonst, happenings, rockkonserter och andra former av iscensättningar, som inte sällan för tankarna till dadaisternas och de tidiga surrealisternas experimenterande. Här finns också en öppenhet för nya media, vilket intresset för videoinstallationer, multimediaföreställningar och onlineutställningar bland annat vittnar om.

I Europa kan den postmoderna konsten sägas ha fått sitt genombrott i samband med Biennalen i Venedig 1980 och utställningen documenta i Kassel 1982. För svenskt vidkommande skedde introduktion av de nya tendenserna i samband med utställningen "Implosion" på Moderna museet 1987. Postmodernismen var nu modeordet för dagen och strömningen blev under hösten samma år föremål för en livlig och minnesvärd debatt på Dagens Nyheters kultursida, initierad av kritikern Lars O Ericsson.

Inom litteraturen är postmodernismen om möjligt en än mer undflyende och svårdefinierad företeelse. I den mån det överhuvudtaget går att tala om en postmodern litteratur skulle denna kunna sägas kännetecknas av subjektupplösande skrift (det som på franska kallas écriture), självreflekterande metaberättelser, historiska och intertextuella citat och parafraser som lekfullt och pastischartat kombineras. Den är ofta fragmentarisk och associativ och författaren intar gärna ett svalt och distanserat förhållningssätt till den "verklighet" som texten referar till, ofta på ett spefullt och ironiskt sätt. Den postmoderna litteraturen står således i skarp kontrast till högmodernismens "heta", agiterade och ofta engagerade uttryckssätt. Bland de prosaförfattare som omfattas av denna karakteristik märks Marguerite Duras, Georges Perec, Paul Auster, Thomas Pynchon, W.G. Sebald och Stig Larsson.

I filosofiska sammanhang förbinds postmodernismen ofta med kunskapsteoretisk relativism och den radikala kritik av den västerländska logocentrismen, scientismen och den klassiska newtonska vetenskapens postivistiska kunskapssyn som kommit att artikuleras inom riktningarna dekonstruktion och poststrukturalism. En central roll har spelats av franska filosofer och teoretiker som Roland Barthes, Michel Foucault, Jacques Derrida, Gilles Deleuze och Jean-François Lyotard. Under 1960-talet började man vända sig bort från strukturalismens och den traditionella marxismens helhetstänkande för att istället intressera sig för det gränsupplösande, för skillnader (différance), brott och revor i texten, för det obestämda eller ännu icke definierade. Den postmoderna filosofin kan betraktas som utpräglat anti-essensialistisk. Den är fientligt inställd till begrepp som ursprung, grund och legitimitet och hängiven åt det ständiga uppbrottet från en ordning som inte låter sig fixeras, men heller inte helt överges.

Inom det politiska tänkandet har den moderna erans utopiska framtidsvisioner fått ge vika för en alltmer utvecklad ideologikritik. Med utgångspunkt i marxistisk, feministisk och postkolonial teori analyseras och kritiseras det förtryck som det mansdominerade västerländska klassamhället anses ha utövat över olika marginaliserade grupper - kvinnor, koloniala undersåtar och samhällets lägre skikt. Men postmodernismen visar också upp en mindre moralistisk och mer lekfull och lättsinnig sida. Populärkultur, mode, reklam, cyberpunk, kitsch, hypertext, nya media, rollspel och performancekonst är företeelser som postmodernisten med förkärlek intresserar sig för. Man bejakar det ambivalenta och gränsöverskridande. Högt och lågt har inte längre någon innebörd eller bindande makt när allt förenas och smälter samman i ytan och flöde.

Om vi väljer att betrakta postmodernismen som en historisk epok som följer på modernismen och den moderna eran, måste vi ta ställning till i vilken utsträckning den är att betrakta som ett brott mot respektive som en fortsättning av modernismen. Om det nya, postmoderna tillståndet kan anses markera en brytning med det moderna, innebär det i sin tur att moderniteten inte längre kan betraktas som en pågående och oavslutad process, utan måste ses som en historisk epok bland andra, ett begränsat tidsavsnitt med början och slut. Om postmodernismen istället uppfattas som en fortsättning eller en förhöjning av det moderna, eller av vissa aspekter av denna, ger det oss anledning att återvända till modernismen och det moderna projektet för att där urskilja embryona till det postmoderna. Om vi väljer att kombinera dessa båda synsätt - postmodernismen uppfattad både som ett brott och som en fortsättning på modernismen - skulle vi kunna tillåta oss följande reflektioner: