Hur blir man mästare i talets konst?

SOKRATES. Det är nog antagligt för att inte säga säkert, min käre Faidros, att för att bli fulländad i den konsten kräves detsamma som
för allt annat mästerskap. Har du av naturen anlag som talare, så blir du en god sådan under förutsättning att du skaffar dig teoretiska insikter och praktisk övning. Men försummar du detta, kommer det att i motsvarande grad brista. Men den konst, som således ingår i vältaligheten, tror jag ej du inhämtar på den väg, som Lysias och Trasymakos ha vandrat.
FAIDROS. Vilken väg då?
SOKRATES. Perikles får väl ändå lov att betraktas som den mest fulländade av alla talare, min vän?
FAIDROS. Hur så?
SOKRATES. All stor konst har behov av diskussion och spekulation över tingens natur. Därav kommer denna lyftning i tankegången och denna genomförda fulländning, som Perikles förvärvade sig som ett ytterligare plus till sin naturliga talarebegåvning. Det var genom sitt sammanträffande med Anaxagoras, vars läggning gick just i den riktningen, som han fick en djupare insikt i naturens beskaffenhet och erhöll kunskap om förnuftets och oförnuftets väsen. Om allt detta har Anaxagoras haft mycket att säga, och han använde det i tillgängliga delar på talarkonsten.
FAIDROS. Hur menar du?
SOKRATES. Det är ungefär samma förhållande med talarkonsten som med läkekonsten.
FAIDROS. Hur så?
SOKRATES. I bägge fallen gäller det att studera naturen, kroppens natur i det ena fallet och själens i det andra fallet, om man vill gå vetenskapligt och ej rent empiriskt tillväga, för att genom läkemedel och diet skaffa kroppen hälsa och krafter eller genom lära och övning skaffa själen den övertygelse och den sedliga behållning, som man önskar.
FAIDROS. Det är rimligt nog, Sokrates.
SOKRATES. Men tror du att man kan rätt lära känna själens natur utan att också känna det helas natur?
FAIDROS. Nej, om man skall tro läkaren Hippokrates, kan man ej ens känna kroppens natur på annat villkor.
SOKRATES. Och han har rätt, min vän. Men vi få ej nöja oss med Hippokrates' ord, utan måste därjämte se, om det prövande förnuftet säger detsamma.
FAIDROS. Riktigt.
SOKRATES. Låt oss alltså tänka efter, vad förnuftet likaväl som vad Hippokrates säger härom. Böra vi ej på det sättet undersöka varje saks natur, att vi först se efter, om detta, som vi önska att själva bli förfarna i för att sedan undervisa andra däri, är enhetligt eller mångfaldigt? Om det är enhetligt, böra vi undersöka, vilken förmåga det har att påverka något annat eller att själv påverkas; om det är mångfaldigt, böra vi kunna uppräkna alla dess delar och för var och en av dem alldeles som i fråga om det hela undersöka, hur det påverkar något annat eller själv påverkas.
FAIDROS. Det tycks nog vara rätt, Sokrates.
SOKRATES. Varje förfaringssätt, som ej tar detta med, kan liknas vid den blindes trevande gång. Men en person, som med vetenskaplig metod vill bedriva något, får ej likna en blind eller en döv, nej, det är klart, att om någon vill vara läromästare i talets konst, skall han klart kunna påvisa själva naturen och väsendet hos detta, till vilket han riktar sina tal. Och det är väl ändå själen.
FAIDROS. Ja visst.
SOKRATES. Hela hans strävan är riktad på själen. Ty det är hos den, som han vill framkalla övertygelse. Inte sant?
FAIDROS. Jo.
SOKRATES. Det är således tydligt, att Trasymakos och en var annan, som på fullt allvar vill undervisa i talarkonsten, först måste med största noggrannhet beskriva själen och göra klart för oss, om den är enhetlig och alltigenom likformig, eller om den liksom kroppen har många delar. Det är ju detta, som vi mena med att påvisa själens natur.
FAIDROS. Ja visst.
SOKRATES. Vidare måste han visa, hur den kan påverka något annat eller påverkas av något annat.
FAIDROS. Naturligtvis.
SOKRATES. För det tredje måste han, efter att ha ordnat och indelat talen såväl som själarna i olika klasser efter deras olika beskaffenhet, gå igenom orsakerna, para ihop de olika klasserna och visa, varför somliga själar nödvändigtvis måste känna sig övertygade av vissa slags tal, andra däremot icke.
FAIDROS. Det är säkert ett förträffligt sätt.
SOKRATES. Ja, min vän, det är den enda riktiga väg, på vilken man kan metodiskt tala eller skriva i något som helst ämne. Men de, som nu för tiden författa läroböcker och som du är lärjunge till, äro tydligen några listiga kanaljer: de veta så innerligt väl, hur själen är beskaffad, men de tala ej om det. Men vi vilja ej medgiva, att de äro verkliga läromästare, förrän de börja tala och skriva efter vår metod.
FAIDROS. Vilken metod?
SOKRATES. Det är ej så lätt att säga det i detalj. Men hur man i allmänhet taget bör skriva, om det skall bli tal om någon verklig konst, det vill jag angiva.
FAIDROS. Så säg det då!
SOKRATES. Eftersom vältalighetens makt består i att leda själar, är det nödvändigt, att den som vill bli talare måste känna till olika slags själar. Det finns så och så många olika slag, så och så beskaffade, och därav härleder sig skillnaden mellan de olika människorna. Vidare gäller det att skilja på olika slags tal, så och så många olika slag, så och så beskaffade. »Detta slags personer», måste talaren säga för sig, »låta övertyga sig av detta slags tal på den eller den grunden, andra däremot äro okänsliga därför.» Han måste således först riktigt vara på det klara med detta rent teoretiskt. Men sedan måste han praktiskt studera det och noga följa det i dess verkningar; annars drager han ingen nytta av alla sina lärdomar. Men när han är i stånd att angiva, vilka personer som påverkas av ett visst argument, och när han sedan är i stånd att kunna upptäcka att han har en sådan människa framför sig, så att han kan säga: här ha vi honom livslevande framför oss, det är just den karaktär, som vi förut talade om och som man måste taga på det eller det sättet för att övertyga honom. Har man nu allt detta klart och förstår man vidare rätta tiden att tala och att sluta, och kan man på rätt sätt använda en kortfattad stil, ett patetiskt uttryckssätt, en sensationell framställning och alla andra uttrycksmöjligheter som man kan ha lärt - då har man bragt konsten till sin fulländning, men ej förr. Men om någon brister i något av dessa stycken, det må gälla tal eller skrift eller undervisning, och så ändå påstår, att han kan sin konst, så ha vi grundad anledning att misstro honom. »Säg mig således, Faidros och Sokrates», få vi till svar, »är detta nu eder uppfattning om talarkonsten? Eller böra vi tänka oss en annan?»
FAIDROS. Omöjligt en annan, Sokrates; ehuru det får medges, att det ej är lätta saker det här.
SOKRATES. Du har rätt. Och därför få vi också vrida och vända på saken åt alla håll och se efter, om vi kunna finna någon lättare och kortare väg; det är onödigt att gå en lång och besvärlig väg, om där finns en kort och lätt. Men du får lov att försöka draga dig till minnes, om du från Lysias eller någon annan hört något som kan hjälpa oss - och tala så om det!
FAIDROS. Försöka kan jag ju alltid; men inte just nu för ögonblicket.
SOKRATES. Vill du kanske i stället att jag skall berätta något av vad jag har hört av personer, som äro inne i frågan?
FAIDROS. Ja, gärna.
SOKRATES. Ja, det heter ju, att »även vargen har rätt till talan».
FAIDROS. För då hans talan!
SOKRATES. De säga alltså, att man inte behöver ta det hela så högtidligt ej heller göra sig besvär med att söka tränga in till sakens kärna. Ty som vi framhöllo i början av var undersökning, behöver ej den, som vill bli en skicklig talare, bry sig vidare om sanningen, när det är fråga om vad som är rätt och gott, eller om vilka människor, som till sin natur eller genom uppfostran äro rättrådiga och goda. Ty vid domstolarna bryr sig verkligen ingen alls om sanningen, utan endast om vad som verkar övertygande; och detta beror på sannolikheten; det är således därpå, som en skicklig talare bör giva akt. Ja, säga de, ibland bör man inte ens omnämna det faktiska förhållandet, om det verkar osannolikt, utan endast framhålla det sannolika, och det både i anklagelse- och försvarstal. Överhuvud bör man alltid i sitt tal ta hänsyn till det sannolika och ge sanningen en god dag. Att iakttaga denna regel hela talet igenom - däri ligger konsten.
FAIDROS. Ja, Sokrates, detta är just vad som brukar framhållas av dem, som utge sig för att vara de skickligaste på området. Jag erinrar mig, att vi i det föregående ha helt hastigt berört saken. Men för dem, som äro inne i frågan, gäller detta för att ha en oerhörd betydelse.
SOKRATES. Du har tydligen kommit på förtrolig fot med Teisias. Så får Teisias själv vara god att säga oss, om han med det sannolika förstår något annat än vad den stora hopen tror på.
FAIDROS. Nej, vad annat?
SOKRATES. Om jag ej har fel, har han fastställt följande snillrika exempel på sin konst. Antag, att en modig man med svaga kroppskrafter ger en stark men feg person ordentligt på huden och tar ifrån honom både kläder och annat, och sen skall stånda ansvar inför rätta. Då böra, enligt Teisias, bägge parterna ljuga. Den fege bör säga, att den andre ej var ensam om honom, och den modige måste hålla på, att de verkligen voro ensamma, och resonera så: inte kan det tänkas, att en svag stackare som jag kan ha överfallit en så stark karl! Den andre skall då ej vilja erkänna sin feghet, utan söka hitta på en annan lögn, och kan på så sätt ge motparten tillfälle att vederlägga honom. Och i fråga om andra fall finnes ungefär likartade föreskrifter.
FAIDROS. Ja, säkert.
SOKRATES. Bevare mig väl, en sådan hemskt underlig konst, som Teisias har uppfunnit - eller vad han nu må heta och vem han må vara, som uppfunnit den. Men, min vän, skola vi inte säga ett ord till honom ...
FAIDROS. Vad då?
SOKRATES. Jo, Teisias, redan långt innan du visade dig, hade vi sagt, att denna sannolikhet som du talar om, plägar uppstå, hos mängden till följd av en likhet med sanningen. Och beträffande likheterna ha vi just påvisat, att de alltid påträffas allra bäst av dem, som känna sanningen. Om således du, Teisias, har något att tillägga om talets konst, vilja vi lyssna. I annat fall vilja vi hålla oss till vad vi nyss påvisat, nämligen att den som ej kan ge besked om sina åhörares karaktär och ej förmår uppdela allting i klasser och sammanfatta dem under ett begrepp, kan aldrig bli skicklig talare ens inom gränserna för mänsklig förmåga. En sådan skicklighet uppnår han ej utan mycken möda, och det underkastar sig ej en vis man för att kunna tala eller handla inför människor, utan i stället för att kunna tala gudarna till behag och alltid handla efter deras vilja, så vitt det står i hans förmåga. Ty det finns, min bäste Teisias, ett ord av folk, som äro visare än vi, att en förnuftig man ingalunda bör söka behaga sina medslavar - det bör på sin höjd vara en bisak - utan sina goda och högborna herrar. Om därför vägen är lång, får du ej förvåna dig över det; ty det gäller stora ting - helt annorlunda än du tror. Men även för att vinna det mål, som du tänker på, kan man allra bäst, om man vill, göra början här.
FAIDROS. Jag tror, Sokrates, att du har talat högst förträffligt, om det nu också verkligen låter sig göra.
SOKRATES. Men för den som strävar efter det sköna, känns det skönt att även få lida något för dess skull.
FAIDROS. Förvisso.
SOKRATES. Och ha vi ej härmed talat nog om vad som är verklig talarkonst eller icke?
FAIDROS. Jo.

Det skrivna ordet

SOKRATES. Men det återstår väl ännu att tala om lämpligt och olämpligt, skönt och oskönt skrivsätt? Eller hur?
FAIDROS. Jo.
SOKRATES. Vet du hur du i fråga om talarkonsten skall tala eller handla för att vara gud mest till behag?
FAIDROS. Nej. Vet du?
SOKRATES. Jag har endast hört vad de gamle säga - om det är sant eller ej veta blott de själva. Men om vi kunde finna sanningen, skulle vi väl ej längre bry oss om de mänskliga meningarna?
FAIDROS. Den frågan är onödigt att svara på. Men berätta vad du säger dig ha hört.
SOKRATES. I staden Navkratis i Egypten fanns en gång, hörde jag, en gammal gud, som hette Teut; den fågel, som bär namnet lbis, är helgad åt honom. Han uppfann talen och räknekonsten, geometrien och astronomien, brädspel och tärningspel; det var också han, som uppfann bokstäverna. Konung över hela Egypten var på den tiden Tamus; han bodde i den stora staden i Övre Egypten, som hellenerna kalla det egyptiska Tebe, liksom guden Teut av hellenerna kallas Ammon. Till honom kom Teut, visade sina uppfinningar, och sade, att de borde meddelas åt de övriga egypterna. Tamus frågade då för var särskild uppfinning, vad det var för nytta med den, och när Teut redogjorde för det, prisade eller klandrade Tamus uppfinningen, allteftersom han tyckte om den. Det skulle bli för långt att gå igenom allt det myckna, som Tamus skall ha sagt om alla hans olika uppfinningar, både för och emot. Men när Teut kom till bokstavsskriften, sade han: »Denna uppfinning skall göra egypterna visare och mera minnesgoda; det är ett medel att skaffa visdom och gott minne.» Konungen svarade: »Mångförfarne Teut! Den ene har förmågan att göra uppfinningar, den andre att bedöma, vad gagn eller skada de kunna göra för dem som skola använda dem. Och nu har du, bokstävernas fader, i kärlek till dina barn tillskrivit dem en egenskap, som de ej alls ha. Ty denna din uppfinning skall skapa glömska i lärjungars själar, enär de ej skola komma att odla sitt minne; ty i förtröstan på skriften skola de hämta minne utifrån, från de främmande tecknen och ej från sitt eget inre. Din uppfinning hjälper dem ej att få ett gott minne, utan ersätter deras eget dåliga minne. Du skaffar ej dina lärjungar sanningen utan blott ett sken av sanning. De skola få höra mycket men ingenting lära; de skola inbilla sig veta mycket och dock i allmänhet vara okunniga; de skola bliva odrägliga att umgås med, sedan de blivit självkloka i stället för kloka.
FAIDROS. Sokrates, det är en lätt sak för dig att hitta på historier från Egypten eller från vilket annat land som helst.
SOKRATES. Det berättas, min vän, att i Zevs' tempel i Dodona ha de profetiska orden till en början utgått från en ek. Den tidens folk, som ej voro så visa som ni unga, nöjde sig i sin enfald med att lyssna till en ek eller en sten, om de blott fingo höra sanningen. Du däremot gör skillnad på person och tänker efter, från vilket land vederbörande är, och tänker inte endast på, om det är riktigt eller ej.
FAIDROS. Din förebråelse är berättigad. Jag menar också, att den tebanske konungen hade rätt i sina ord om bokstäverna.
SOKRATES. Den som således tror, att han kan lämna efter sig en lära i skrift, och den som tar emot den ur en bok såsom vore det ett tydligt och säkert ord, han är mycket enfaldig och är okunnig om det profetiska ordet till Ammon; han inbillar sig, att det skrivna ordet har annan uppgift än att utgöra en påminnelse om något för den, som redan känner det.
FAIDROS. Du har alldeles rätt.
SOKRATES. Ja, Faidros, det kan inte hjälpas, det är sannerligen samma egendomliga fel med skrifter som med en målning. Tavlorna stå framför oss som levande, men om man riktar en fråga till dem, iakttaga de en högst allvarlig tystnad. På samma sätt är det med skrifter. Du tycker, att de tala som förnuftiga väsen men om du vill fråga dem till råds om något, upprepa de alltid ett och detsamma. Är något väl en gång nedskrivet, rusar det åstad både till dem som begripa det och till dem som ej alls ha därmed att skaffa; det har ingen uppfattning om vem det bör vända sig till eller ej. Och om det misshandlas eller försmädas, behöver det alltid sin faders hjälp; ty på egen hand kan det ej försvara eller hjälpa sig.
FAIDROS. Även häri har du alldeles rätt.
SOKRATES. Nå, vad tycker du - skola vi ej tänka på ett annat tal, äktfödd broder till det förra, och se efter huru det kommer till, och huru mycket bättre och mäktigare det är än detta?
FAIDROS. Vad för ett tal tänker du på? Och varifrån kommer det?
SOKRATES. Det är det tal, som insiktsfullt inskrivas i lärjungens själ och som vet att försvara sig själv och förstår inför vem det bör tala eller tiga.
FAIDROS. Du menar den kunniges ord, fullt av liv och anda, detta ord, av vilket man med all rätt kan kalla det skrivna ordet en skuggbild.
SOKRATES. Ja, alldeles så. Och säg mig nu en sak. Kan man tänka sig, att en förståndig lantbrukare på fullt allvar skulle ta den säd, som han vore särskilt angelägen att få skörd av, och så den i drivbänkar för att få glädja sig åt att den inom åtta dagar skjuter upp i all sin fägring? Eller skulle han inte i stället göra sådant uteslutande för ro skull, om han nu verkligen gjorde det, och däremot som en förnuftig jordbrukare låta den sådd, som han var angelägen om, falla på lämplig mark, och vara nöjd om den blir färdig på åtta månader.
FAIDROS. Jo, Sokrates, så skulle han göra, om det var allvar med saken. Det andra sättet kunde ju blott tänkas som lek.
SOKRATES. Och kunna vi antaga, att den som har insikt om det rätta och sköna och goda har mindre förstånd på sin sådd än jordbrukaren?
FAIDROS. Nej, ingalunda.
SOKRATES. Då skall han väl inte på allvar tänka på att »skriva i vatten» - att med bläck och penna så ut ord, som ej kunna hjälpa sig själva och som äro oförmögna att lära andra sanningen.
FAIDROS. Nej, troligen icke.
SOKRATES. Nej, säkert inte. I böckernas drivbänkar skall han väl så och planta för ro skull; han vill där samla ihop sina förråd för att ha som hjälp både för sitt eget minne, när ålderdomen kommer med sin glömska, och för var och en annan, som vandrar samma väg. Och han skall glädja sig vid att se de späda plantornas växt; och när andra hänge sig åt olika slags nöjen och roa sig med dryckeslag och dylikt, så skall han finna tillfredsställelse i nu nämnda sysslor.
FAIDROS. Ja, Sokrates, det är ett lika ädelt tidsfördriv som det andra är tarvligt, detta att finna nöje i allvarliga betraktelser och tal om rättrådighet och annat sådant.
SOKRATES. Det är riktigt, Faidros. Men ännu ädlare är en persons allvarliga strävan att i en därför mottaglig själ enligt dialektikens lagar så och plantera sådana lärdomar, som äro i stånd att hjälpa både sig själva och den som planterat dem, som ej äro ofruktsamma utan i sig ha ett frö, varur andra tankar uppspira i andra sinnen och därigenom förläna detta frö odödlighet, och som gör innehavaren så lycklig som en människa kan bli det.
FAIDROS. Detta som du säger, är än mera lockande.
SOKRATES. Då vi nu äro ense om detta, kunna vi också avgöra det andra.
FAIDROS. Vilket andra?
SOKRATES. Vi ha ju råkat in på den här frågan, då vi egentligen sökte få klarhet, huru det förhöll sig med klandret mot Lysias: hur skriver han sina tal och hur är det med den talarkonst som framträder i dem? Ty vad som är konst eller icke, tror jag nu är något så när klargjort.
FAIDROS. Ja, jag tycker så också. Men jag ber dig än en gång upprepa det.
SOKRATES. Innan man lärt känna den verkliga beskaffenheten av de olika saker som man talar eller skriver om, och är i stånd att bestämma hur det hela är beskaffat, ävensom att sedan dela det i dess underarter så länge en delning är möjlig; och innan man på samma sätt har genomskådat själens natur och upptäckt de olika slags uttryckssätt, som passa för olika naturer, och innan man formar och anordnar sina tal så, att man åt en sammansatt natur ger sammansatta och mångsidiga, men åt en enkel natur ger enkla ord - förr blir man ej i stånd att så konstnärligt som det med sakens natur är förenligt behandla talens olika arter, vare sig det gäller att undervisa eller att övertyga. Detta framgår av hela vår föregående undersökning.
FAIDROS. Ja, det var just på det sättet det förhöll sig.
SOKRATES. Vad vidare angår den frågan, huruvida och under vilka förutsättningar det är en heder eller en skam att hålla eller skriva tal, har det väl framgått av det nyss sagda.
FAIDROS. Vad då?
SOKRATES. Att om vare sig Lysias eller någon hans like har skrivit eller kommer att skriva något i enskilda eller offentliga angelägenheter, t. ex. ett lagförslag eller en politisk broschyr, och därvid inbillar sig ge prov på stor grundlighet och klarhet, så är detta en skam för författaren, vad så än folk menar därom - ty att ej kunna skilja på dröm och verklighet, då det är fråga om rätt och orätt, gott och ont, det är och blir sannerligen en skam, om så hela världens folkmassor applåderade åt det.
FAIDROS. Ja, förvisso.
SOKRATES. Nej, tänk dig i stället en person, som menar, att det ej är så mycket allvar med det skrivna ordet och att intet tal i vare sig bunden eller obunden form varit värt mödan som det kostar att skriva det, ja ej ens att läsa upp det, om de läsas såsom av rapsoderna, utan omdöme och utan insikt, blott i syfte att övertala; som vidare menar, att i själva verket även de bästa av dessa tal blott tjäna till erinring för de insiktsfulla om vad de veta förut, och att klarhet, fulländning och allvar endast finnes i det muntliga föredraget och i de i själen inristade muntliga lärdomarna om det rätta, goda och sanna; som förstår, att endast sådana ord förtjäna att kallas hans egna äkta barn, främst sådana som han kan finna i sitt eget inre, men vidare även de avkomlingar eller bröder till dessa, som kunna tillbörligen ha införlivats med andras själar; och som låter alla andra ord fara. I en sådan mans kläder, min käre Faidros, skulle både du och jag ha skäl att önska oss vara.
FAIDROS. Ja, för min del önskar jag det varmt och innerligt.

Epilog

SOKRATES. Och nu må det vara slut med vårt skämt om talarkonsten. Gå nu och berätta för Lysias, att vi två ha gjort ett besök vid nymfernas källa och gått in i deras tempel, och att vi där ha fått befallning att gå med bud till Lysias och alla andra, som författa tal, till Homeros och alla andra, som dikta sånger med eller utan musik, och slutligen även till Solon och alla andra, som ha författat politiska skrifter, som kallas lagar. Till alla dessa skulle vi säga, att om deras arbeten äro grundade på sann kunskap, och om de kunna försvara dem, när de dragas till räkenskap för vad de skrivit, och det i sådana ord, som ställa deras skrifter fullständigt i skuggan, då förtjäna de att nämnas ej med ett namn, som åsyftar deras skrifter - skalder, talare, lagstiftare - utan med ett namn, som pekar hän mot detta deras livs allvarliga arbete.
FAIDROS. Vad för namn vill du giva dem?
SOKRATES. Att kalla dem visa, Faidros, det vill jag ej; det är ett för stort ord, endast gud värdigt. Men en vishetsvän, en filosof, det namnet eller ett liknande torde kunna passa dem och vara tillbörligt.
FAIDROS. Ja, det vore säkert lämpligt.
SOKRATES. Men den däremot, som ej kan höja sig över det som han själv satt ihop och skrivit tillsammans, vändande och vridande på det i all oändlighet, läggande till somligt och tagande ifrån annat, honom kan du väl med all rätt kalla skald eller talskrivare eller lagförfattare?
FAIDROS. Ja visst.
SOKRATES. Nämn således detta för din gode vän.
FAIDROS. Än du då? Du skall väl ej glömma bort din egen vän?
SOKRATES. Vem menar du?
FAIDROS. Den sköne Isokrates. Vad skall du berätta för honom, Sokrates? Och vad skola vi tänka om honom?
SOKRATES. Isokrates är ung ännu, Faidros. Men vad jag anser om honom, vill jag säga.
FAIDROS. Och vad är det?
SOKRATES. Jag tror, att hans anlag nå vida över Lysias' talaregåvor, och att han dessutom har en ädlare karaktär. Det skulle därför ingalunda förvåna mig, om han vid mognare år skulle just i denna talarkonst, som han nu ägnar sig åt, lämna alla sina föregångare långt bakom sig. Och jag tror, att han ej skall känna sig tillfredsställd härmed, utan att en gudomlig ingivelse skall leda honom till något vida högre. Ty, min vän, i den mannens själ gömmer sig en filosofs läggning. Detta är den hälsning, som jag från detta ställes gudomligheter vill bringa åt Isokrates, min älskling. Och framför du den andra hälsningen till Lysias.
FAIDROS. Det skall ske. Men låt oss gå nu, den värsta hettan har lagt sig.
SOKRATES. Skola vi dock ej först uppsända en bön till platsens gudomligheter?
FAIDROS. Jo, förvisso.
SOKRATES. O käre Pan, och I andre gudar som bon här; förlänen mig själens skönhet och förlänen mig harmoni mellan mitt inre och mitt yttre. Låt mig alltid anse visheten som lyckan i världen. Guld må jag äga så mycket som den måttfulle och besinningsfulle - men också endast han - kan finna sig tillfredsställd med. Är det ytterligare något vi behöva bedja om, Faidros. För mig är det nog.
FAIDROS. Bed samma bön även för mig. Vänner ha ju allt gemensamt.
SOKRATES.. Så låtom oss gå.

Platon: "Faidros," Skrifter, sv. övers. (Stockholm: Doxa, 1984), I, s. 341-52.