Francesco Petrarca - renässanshumanismens fader 9

Man göra sig inte skyldig till någon större överdrift om man påstår att den litterära renässansen tog sin början med Francesco Petrarca (1304-74). Även om Petrarca i många avseenden måste betraktas som en övergångsgestalt, med ena benet i det gamla (medeltiden) och det andra i det nya (renässansen), är det ur såväl litteraturhistoriskt som idéhistoriskt perspektiv naturligt att uppfatta hans författarskap som startpunkten för renässansen. Hans rika och mångskiftande litterära produktion, hans kärlek till handskrifterna och hans inställning till de lärda studierna skulle under de påföljande århundradena komma att tjäna som ledstjärna för generationer av humanister.

Petrarca är svår, för att inte säga omöjlig, att sammanfatta eller kategorisera. Han var samtidigt poet, moralfilosof, filolog, politisk tänkare och historiker. Vid sidan av poesin utgjorde brevet och den privata korrespondensen hans främsta medium. Därför låter heller inte hans författarskap sig inordnas i de fack som litteraturvetare, idéhistoriker, och historiskt orienterade statsvetare och filosofer traditionellt brukar använda sig av för att bringa ordning och reda i historieskrivningen. Petrarca måste i stället förstås utifrån sina egna villkor.

Grovt sett kan Petrarcas författarskap indelas tre olika genrer eller kategorier.

• kärlekslyrik >>>
• humanistiska traktat
• brev >>>

Medan Petrarcas dikter - huvudsakligen bestående av sonetter - i princip uteslutande är skrivna på toskanskt folkmål, det moderna språk som Dante Alighieri generationen före använt i sin Gudomliga komedi, är hans humanistiska verk och det stora flertalet av hans egenhändigt sammanställda brev författade på antikiserande latin. Petrarcas författarskap kan således sägas ha två ansikten: ett folkspråkligt lyriskt och ett latinskt humanistiskt. Men mellan dessa båda sidor existerar många kopplingar och paralleller.

Petrarcas roll som inspiratör kan inte nog framhållas. Det var till stor del med hans ögon och med hans metoder, som renässansens intellektuella närmade sig den klassiska kulturen. Hans egen privata studiegång skulle komma att ligga till grund för det humanistiska utbildningsprogrammet - studia humanitatis. Det var han, som mer eller mindre egenhändigt, definierade de ämnen - topoi - som renässanshumanisterna skulle komma att ägna sig åt i sina skrifter. Hans personliga exempel utgjorde förebild och gav en föraning om vad det kunde innebära att vara en fri och obunden intellektuell. Petrarca var således mycket mer än bara Lauras diktare.

I de följande noderna kommer Petrarcas liv och gärning att belysas ur en rad olika perspektiv. Hans liv och verk belyses i två noder (10 och 11), varpå hans historiska betydelse (12), arvet efter honom (13) och hans syn på förhållandet mellan folkspråket och latinet (14) uppmärksammas.

Francesco Petrarca - Avignon, Laura och Livius