1300-talets Italien 8

1. Den ekonomiska utvecklingen och städernas framväxt
2. De italienska universitetens inriktning
3. Italiens avsaknad av medeltida barlast
4. Minnen och lämningarna från den romerska antiken
5. Petrarcas roll
   

1. Den ekonomiska utvecklingen och städernas framväxt

Florentinsk bank

Även om de italienska handelsstädernas ekonomiska utveckling under senmedeltiden var en viktig förutsättning för renässanskulturens framväxt, är sambandet mellan utvecklingarna inom de ekonomiska och kulturella områdena allt annat än entydig. Som ofta påpekats inträffade den ekonomiska boomen i norra och centrala Italien redan under 1100- och 1200-talen, dvs långt före den egentliga renässansperioden. Vid denna tid ökade handeln i omfattning med ekonomisk tillväxt och befolkningsökning som följd. Städernas invånarantal steg i höjden, ny bebyggelse uppfördes utanför de gamla stadsmurarna, som nu måste rivas och ersättas med nya. Bankväsendet blomstrade och Italiens ställning som mellanhand i handeln mellan Västeuropa och Orienten stärktes. Mäktiga bankir- och köpmannahus som Bardi och Peruzzi byggde nu upp nätverk med filialer och regionalkontor runt om i Medelhavsvärlden från Sevilla i väster till Jerusalem i öster. Venetianare och genuesare dominerade handeln på Levanten, medan florentinska köpmän etablerade en stark närvaro och bildade små permanenta kolonier vid de stora handelsmässorna i Lyon och Brügge.

Digerdöden (1348), som på många håll i Italien och runt om i Europa innebar att omkring en tredjedel av befolkningen fick sätta livet till, satte dock en abrupt punkt för denna utveckling. Som en direkt följd av denna katastrof av episka mått skulle många av de italienska kulturcentran, vilka haft sin blomstring under 1300-talets första hälft, aldrig komma att återhämta sig. En orsak till att Florens i början av 1400-talet kunde framträda som renässansens vagga, var att staden, som under 1300-talet intagit en relativt undanskymd roll inom Italiens kulturliv, snabbare än sina grannar lyckats repa sig från pestens verkningar.

Oavsett hur vi väljer att uppfatta sambandet mellan den ekonomiska och den kulturella utvecklingen, är kan det inte råda någon tvekan om att framväxten av ett rikt borgerskap i de italienska städerna fick till följd att kyrkan på område efter område förlorade sin forna monopolställning.

Under större delen av medeltiden hade den konst som producerades huvudsakligen bekostats av kyrkan och de olika klosterordnarna. Men under 1300- och 1400-talen började en ny typ av penningstinna, mer världsligt orienterade mecenater och uppdragsgivare framträda på scenen. Det rörde sig framför allt om tre kategorier av beställare:

• de självstyrande handelsstäderna, som vid denna tid påbörjade en rad stora byggnadsprojekt, beställde dekorativ och symbolladdad konst, samt anlitade humanister för att i förskönande ordalag författa stadens ärorika historia;
• förmögna köpmän och bankirer, som likt Giovanni Rucellai i Florens bekostade byggnadsverk och konstnärlig utsmyckning, därför att de ansåg att dessa "tjänade Guds och stadens ära," och bidrog till att deras egen hågkomst;
• enväldiga furstar, signori, som nu började gripa makten runt om i norra och centrala Italien, och som i propagandistiska syften samlade konstnärer och humanister omkring sig.

Under 1400-talet blev det allt vanligare att furstarna och representanterna för de fria städernas förmögna borgarskap började anlita humanister som lärare, administratörer och rådgivare. Många furstar och köpmän tillägnade sig även själva en humanistisk utbildning.

Det finns också skäl att tro att handeln i sig bidrog till att fostra en nya typ av mentalitet, vilket med tiden skulle komma att ligga till grund för renässanskulturens uppkomst. Stor rörlighet, internationella kontakter, politisk och kulturell pluralism var faktorer som förband renässansens Italien med antikens Grekland. Den florentinske köpmannen Goro Datis Istoria di Firenze från 1400-talets första decennium vittnar om att den tidiga renässansens italienare var väl medvetna om sambandet som råder mellan hårt arbete, ekonomisk företagsamhet och kulturellt välstånd.

Antikens och renässansens högkulturer var båda utpräglade stadskulturer. Att många invånare i 1300-talets tätbefolkade Italien växte upp i urbana miljöer som bar stor likhet med de antika grekiska och romerska stadskulturerna, bidrog också till deras mottaglighet för antikens mentalitet och tankesätt.

Handelns, städernas, och borgerskapets framväxt gav också upphov till en rad nya sociala behov. I en kultur där räkenskap, skriftliga kontrakt och juridisk medling kom att spela en allt viktigare roll, uppstod snart en efterfrågan på skrivkunninga och juridiskt utbildade yrkesmän.

2. De italienska universitetens inriktning

En annan faktor som bidrar till att förklara varför renässansen växte fram just i Italien rör de italienska universitetens inriktning. Medan teologi och filosofi (uppdelad på logik och dialektik) dominerat vid de franska och engelska lärosätena under medeltiden, ägnade man sig vid de italienska universiteten vid denna tid huvudsakligen åt retorik och juridik. Skillnaden i inriktning var så utpräglad att italienska studenter som intresserade sig för grammatik, aristotelisk dialektik och teologi redan vid 1100-talets mitt började bege sig till Frankrike, medan franska studenter som ville fördjupa sig i den romerska rätten begav sig till främst Bologna. Som Nicholas Mann framhäver, innebar italienarnas fokusering på retorik och juridik - som tillsammans med historieskrivningen var den romerska antikens mest omhuldade discipliner - att dessa kom i kontakt med det klassiska arvet i större utsträckning än kollegorna i norr. Ronald Witt vill till och med tillskriva italienarna - såväl dagens som dåtidens - en särskild retorisk och teatralisk mentalitet som enligt honom skulle ha gjort dem särskilt lämpade för uppgiften att återuppliva antikens kultur.

3. Italiens avsaknad av medeltida barlast

När italienska förhumanister från Padua, Verona och Vicenza mot slutet av 1200-talet började skriva latinsk poesi, tenderade de att lägga sig till med en stil som låg närmare antikens författare än den som samtida franska, tyska och engelska latinpoeter praktiserade. Varför kom den italienska latinpoesin att anta en så uttalat antikiserande form? Ronald Witt menar att det åtminstone delvis berodde på att de de i jämförelse med fransmän, engelsmän och tyskar hade ett förhållandevis litet medeltida arv att bära på:

Part of the answer lies in the very fact that Italians had such a weak medieval Latin poetic tradition of their own. Once they began to write Latin poetry, they could receive inspiration directly from the ancient poets they read. The French, Germans, and English were, by contrast, hindered by their own rich medieval backgrounds in writing such poetry. ("Medieval Italian Culture and the Origins of Humanism as a Stylistic Ideal," p. 52).

En liknande förklaring till renässansens italienska ursprung påträffar vi hos arkitekturhistorikern Robert Furneaux Jordan. Renässansen föddes i Italien, skriver han, "because Italy had known so little of the glories of Gothic towers and vaults, and remembered so vividly the glories of the Roman Empire." (Western Architecture, p. 168).

4. Minnena och lämningarna från den romerska antiken

Även om det romerska imperiets erövringar och väldiga utbredning innebar att antika romerska lämningar - byggnadsverk, monument, skulpturer, mynt och andra artefakter - fanns spridda över hela Medelhavsområdet och stora delar av Europa, var det framför allt i Italien som dessa fysiska minnesmärken stod att finna.

För senantikens och renässansens italienare var Rom liktydigt med storhet, grandezza, ett begrepp som gavs såväl kulturell som politisk innebörd. Att identifiera sig med det förgångnas storslagna Rom utvecklades under 13- och 1400-talens lopp till något av en besatthet bland Italiens intellektuella, konstnärer och politiska aktörer. Romidentifikation, imperiedrömmar, nationell stolthet och chauvinism kom också att utgöra viktiga drivkrafter bakom renässansens framväxt.

Italienarna var naturligt nog också de första att börja intressera sig för de romerska ruinerna och de antika föremålens historiska värde. Under 1300- och 1400-talet började antikvariskt intresserade italienska konstnärer och humanister med Francesco Petrarca i spetsen bege sig till Rom för att där på plats studera resterna av den forna världdstaden.

5. Petrarcas roll

Samtidigt som man i detta sammanhang gör klokt i att betona betydelsen av sociala och ekonomiska faktorer, går det inte att komma ifrån att renässanskulturen starkt kom att präglas av ett fåtal framstående individers insatser inom olika områden. Det kan ibland tyckas som om historien själv, när tiden är mogen, frambringar personligheter som har förmågan att driva på utvecklingen eller till och med föregripa den. En sådan gestalt var Francesco Petrarca (1304-74).

Trots att renässansen säkerligen skulle ha inträffat också Petrarca förutan, hade den sannolikt tagit sig annorlunda ut, om han inte funnits där i inledningsfasen och formulerat dess agenda. I sina dikter, traktat och otaliga brev definierar och artikulerar Petrarca en position som många italienare skulle komma att identifiera sig med: den dubbla exilens.

Under sin långa vistelse i den påvliga residensstaden Avignon i södra Frankrike levde Petrarca i ett tillstånd av landsflykt - i dubbel bemärkelse. Dels var han förvisade från sitt kulturella hemland, Italien, som hans far tvingats lämna sedan hans politiska parti, De svarta guelferna, fördrivits från Florens år 1301. Dels kom Petrarca i unga år att inse att han - liksom hela hans samtid - var avskuren från antikens högkulturer, främst representerat av det klassiska Rom. För Petrarca liksom för hans efterföljare bland humanisterna hängde dessa båda exiltillstånd intimt samman. Varför hade påven och Petrarca själv varit tvungen att lämna Italien? Jo, därför att landet var splittrat och sönderslitet av inre politiska stridigheter. Annat hade det varit på de gamla romarnas tid; då hade Italien stått starkt och enat, och varit mäktigt nog att lägga under sig merparten av den då kända världen.

Redan här möter vi ett av den italienska renässanshumanismens huvudteman: längtan och strävan efter enhet under ett nytt kulturellt och politiskt maktcentra. Petrarcas verk, som genomsyras av denna tanke, skulle komma att tjäna som föredöme och inspiration för kommande generationer av florentinska och italienska humanister.

Francesco Petrarca - renässanshumanismens fader