|
En
elitistisk och mansdominerad kulturströmning?
 |
| Varför fanns det så få kvinnliga konstnärer och humanister under renässansen? | 
|
 |
 |
|
RENÄSSANS-BEGREPPET
 |
|
Leonardo
Bruni om kvinnorna och retoriken
|
|
Alison
Brown om kvinnornas roll inom den humanistiska utbildningen
|
| I den traditionella historieskrivningen över renässansens kulturhistoria lyser kvinnorna med sin frånvaro. Varför omtalas så få kvinnllga humanister och varför möter vi så kvinnliga renässanskonstnärer i våra historieböcker? Beror denna tystnad på manlig historikers förtigande eller står svaret istället att finna i de villkor som den mansdominerade renässanskulturen uppställde för periodens kvinnor? |
Som Peter Burke påpekat har Jakob Burckhardts svepande beskrivning av förhållandet mellan könen i Renässanskulturen i Italien (1860) kommit att ge upphov till en seglivad myt om kvinnornas ställning under renässansen:
According to Burckhardt, women "stood on a footing of perfect equality with men". Few statements in his Civilization of the Renaissance are more misleading ... Educational opportunities for girls were extremely limited. The examples of the scholar Alessandra Scala (daughther of one humanist and wife of another) and the marchioness Isabella d'Este, whon spoke Latin fluently, should not be allowed to obscure the fact, even in towns, more girls did not go to school, and that only the well-off could afford to give their daughters a formal education at home. Respectable girls left the house only to go to church (and then veiled and under escort).
Encyclopedia of the Italian Renaissance, red. J.H. Hale (London: Thames and Hudson, 1992), pp. 347-48
Kvinnor förvägrades under renässansen rätten till en formell humanistisk utbildning, tilläts inte gå i lära hos etablerade konstnärer och fick heller inte resa fritt på egen hand. När den florentinske humanisten Leonardo Bruni drar upp riktlinjerna för hur en humanistisk utbildning för kvinnor bör utformas, gör han en viktig reservation. Eftersom retoriken, själva kärnämnet inom studia humanitatis, var avsett att tillämpas inom den offentliga sfären, lämpade denna disciplin sig inte för kvinnor. Kvinnans plats, antyder Bruni, är i hemmet, och där har man inget behov av retorik.
Att kvinnor under sådan villkor inte skapade några litterära mästerverk och endast i mycket liten utsträckning bidrog till renässanshumanismens återupptäckt av den klassiska kulturen, behöver inte förvåna oss. Joan Kelly-Gadol pekar i sin berömda feministiska artikel "Fanns renässansen också för kvinnorna?" också på det faktum att kvinnornas sociala, litterära och konstnärliga möjligheter under renässansen avtog, snarare än ökade. Moderniseringen av det italienska samhället och uppbrottet från den feodala samhällstrukturen öppnade visserligen "möjligheterna för de sociala och kulturella uttryck som perioden är känd för" - men endast för män.
Men just den här utvecklingen påverkade kvinnorna negativt, och det så starkt att det inte var tal om någon renässans för kvinnorna, åtminstone inte under renässansen. Staten, den tidiga kapitalismen och de sociala relationer de gav upphov till påverkade kvinnors liv under renässansen på olika sätt beroende på deras ställning i samhället. Men faktum är förbluffande nog att kvinnorna som grupp, särskilt kvinnorna från de samhällsklasser som dominerade livet i Italiens städer, upplevde en minskning av sina sociala och personliga valmöjligheter som männen av deras samhällsklasser antingen helt och hållet slapp uppleva, som fallet var i bourgeoisin, eller upplevde mindre utpräglat, som fallet var inom adeln.
Mot denna bakgrund besvarar Kelly-Gadol den i artikelrubriken ställda frågan nekande - renässansen fanns inte för kvinnorna.
Rebecca Andrice Loney, som diskuterar de kvinnliga konstnärernas ställning under renässansen, menar att det inte är i det konstnärligt innovativa, men socialt konservativa, Florens, utan i det intilliggande Bologna, som man bör söka efter den kvinnliga renässansen. Men även i denna relativt sett öppna miljö, var det mycket som talade emot den kvinnliga konstnären:
Even in progressive Bologna, as it was throughout Italy, many factors still conspired to restrict women's entry into the artistic field. Nearly all professions developed guilds, most of which excluded women from membership. Cultural restrictions limited women's access to artistic training, especially in the study of the male nude, which was crucial to the popular biblical and historical artwork of the time. Without these studies, there was no way for women to have the skills necessary to win prestigious and lucrative public commissions. In fact, most female artists had no opportunity to obtain any kind of instruction in the arts.
Även Meryl Zwanger pekar på de sociala konventioner och stereotyper som stod hindrande i vägen för de kvinnor som trots allt gavs tillfälle att prova på konstnärsyrket:
One role that was rarely encouraged for women was that of the artist. The requirements of artistic training such as drawing nude studies and the social unacceptability of such a career, combined with the economic restrictions of guild membership, allowed little capacity for female artists to flourish. The few documented female Renaissance artists were either daughters of artists who trained in their fathers' workshops or children of noblemen, who were expected to have fairly accomplished literary, musical, and artistic skills. Although records indicate that they were talented, these women frequently ended their artistic careers when they married, concentrating their oeuvre on subjects considered proper for women artists: portraits and pictures of family members in domestic settings.
Loney och Zwanger ger oss exempel på kvinnliga konstnärer som trotsade tidens normer: Caterina dei Vigri (1413-1463), Caterina van Hemessen, Marietta Tintoretto (1554/60-1590), Lavinia Fontana (1552-1614) och Sofonisba Anguissola (c. 1535-1625). Men även i dessa kvinnliga konstnärers fall gör den manliga världens villkor sig påminda. De flesta kvinnliga konstnärerna var, som Zwanger poängterar, döttrar till konstnärer, de ägnade sig till övervägande delen åt porträttmåleri i hemmiljö, och de gav i regel upp konstnärsskapet i samband med att de gifte sig.
 Sofonisba
Anguissola:
Självporträtt, 1554
|
Den mest talangfulla och mest framgångsrika av renässansens kvinnliga konstnärer får anses vara Sofonisba Anguissola från Cremona. Hon gifte sig sent och fortsatte också efter ingått äktenskap att vara verksam som hovdam och hovmålare vid spanska hovet. Hon mottog beröm från självaste Michelangelo, och omnämns i positiva ordalag av Vasari. Sofonisba utförde mer än 30 signerade verk, och även om många av dessa gått förlorade, vittnar hennes 13 bevarade självporträtt om hennes förmåga till psykologisk gestaltning. Hennes konstnärliga utbildning uppvisade dock en avgörande brist, vilken även kom att inverka begränsande på hennes konstnärliga uttryck: som kvinna av hög börd tilläts hon aldrig ägna sig åt anatomistudier.
 Artemesia
Gentilischi: Judith halshugger Holofernes, 1618
|
Denna sociala tvångströja tycks inte ha bekymrat den rebelliska och med tidens mått mätt mycket frigjorda Artemesia Gentilischi (1593-1653). Även om Artemesia tog starkt intryck av Caravaggio, utvecklade hon med tiden en egen, kraftfull och dramatisk stil, som tycks ha bottnat i hennes egna personliga erfarenheter. Det är svårt att inte sätta det våldsamma, för att inte säga brutala, uttrycket i hennes "Judith halshugger Holofernes" (ovan; 1618) i relation till den våldtäkt hon utsattes för under uppväxten. Mästerverk av denna kaliber gör att Artemesia, kanske mer än någon annan, kan göra anspråk på att vara den första självständiga moderna kvinnliga konstnären. Men då har vi signifikativt nog lämnat renässansen bakom oss och tagit steget in i barocken.
Men innebär denna frånvaro av kvinnor inom renässansens humanistiska och konstnärliga kultur att renässansen också idag måste uppfattas som en renodlat manlig affär? Det stora antalet framstående kvinnliga renässansforskare och det faktum att majoriteten av de studenter som söker sig till våra kurser i Renässansstudier är kvinnor, tycks tala emot en sådan uppfattning. Som det förefaller, har den mansdominerade renässansen också något att säga dagens kvinnor.
En fråga att fundera över under kursens gång - för kvinnliga såväl som manliga kursdeltagare - är vad detta "något" skulle kunna vara. Varför studerar vi renässansen och äldre historia över huvud taget trots att dessa perioders värderingar skiljer sig så påtagligt från våra? Varför fokuserar vi på renässansens "mästerverk"? Är det rätt att göra det? Och om det inte är det - hur borde vi närma oss renässansens kulturhistoria istället?
MIKAEL HÖRNQVIST
