Vi har stämt träff i hans andrahandsetta på Kungsholmsstrand. Han är liksom tunnare och mer osäker än vad jag föreställt mig. Och villrådig. Han har precis blivit erbjuden ett förstahandskontrakt på Lilla Essingen och han måste bestämma sig senast nästa dag. "Det är svårt att välja. Jag har bott här i sex år och trivs jävligt bra. Det vore lättare om någon annan bestämde åt en."

Att påstå att det är ostädat vore ett understatement. Tillståndet i lägenheten påminner mest om det dagen efter festen. Sängen är obäddad och den antika dammsugaren ligger begravd under allsköns bråte. Men hellre en egen bohemisk oordning än någon annans ordning - för att anspela på Larssons relativt nyutkomna diktsamlingen Deras ordning.

Ovanför sängen hänger en målning av Erland Cullberg, samma målning som pryder omslaget till Den andra resan, Stigs andra diktsamling. Tavlan är en gåva från konstnären själv, en personlig vän till SL.

Stig Larsson är född i Skellefteå, fem år gammal flyttade han till Umeå och 1976, vid 21 års ålder, bar det iväg ner till Stockholm. 1979 gick han ut filmregilinjen vid Dramaten samtidigt som han debuterade med romanen Autisterna.

Stig serverar mig kaffe och sträcker sedan ut sig på den bristfälligt bäddade sängen. "Jag tycker inte om att sitta, förklarar han. Jag känner mig obekväm då. Därför ligger jag jämt, utom möjligen på cocktailpartyn. Då jag har besök ligger jag alltid här på sängen." Själv sitter jag vid det minimala köksbordet och smuttar kaffe. Då och då flyger Stig upp och tänder en cigarett. Ibland ringer telefonen.

Vad sysslar Stig Larsson med för tillfället?

"Just nu håller jag på att sätta upp en egen pjäs på Dramatens Lilla scen. VD heter den. Vi har hållit på att arbeta med den i tre veckor nu och den beräknas ha premiär i september."

Stig berättar att det rör sig om en sadistisk fars med Ernst Hugo Järegård i huvudrollen. Ernst Hugo spelar en VD som kommer hem till en ung arbetarfamilj för att trakassera dem. Problematiken kretsar kring makt och sexualitet, två ämnen som fascinerar Stig. "VD beyder givetvis vice verkställande direktör, men när jag hade arbetat med pjäsen ett tag kom jag på att det ju faktiskt också betyder "veneral disease". Något som har en del med saken att göra ..."

Dessutom regisserar Stig den kritikerrosade uppsättningen av David Mamets Sexuella perversioner i Chicago på gamla porrbiografen Lido, nu ombyggd till teater. Och inte nog med det, han skriver också på en ny roman. "Komedien kommer den att heta. Den utspelar sig i ett framtida Sverige, en skräckvision som kanske påminner om dagens Östtyskland."

"Visste du att 40 procent av alla svenskar redan idag önskar att HIV-smittade ska placeras i läger?"

Stig anser att detta skräcksamhälle på sätt och vis redan är här. "Visste du att 40 procent av alla svenskar redan idag önskar att HIV-smittade ska placeras i läger? Och att mer än hälften vill förbjuda alla extremistorganisationer? Jag är själv demokrat och motståndare till alla rasistiska organisationer. Men jag anser att rasismen ska bekämpas med argument och inte med förbud. Vem som ska klassas som extremist beror ju för övrigt alltid på vem som fattar beslutet."

Hur är det med ekonomin? Varifrån får du dina pengar just nu?

"För närvarande har jag det faktiskt mycket bra ställt. Pengar strömmar in från en massa olika håll. Att skriva dramatik, regissera och arbeta med film är mycket bra betalt. Jag har visserligen inte tjänat speciellt bra på mina böcker, men nu när de börjar bli översatta och kommer ut i Månpocket (romanen Nyår) ger de liksom avkastning i efterhand."

Men Stig är definitivt inte den som samlar pengar på hög. "Jag lever ur hand i mun, som man säger. Krogar och taxi drar mycket pengar. Jag åker sällan tunnelbana. En gång när jag var ute på krogen upptäckte jag att jag inte hade pengar till taxi hem. Jag var tvungen att ta tunnelbanan i stället och när jag kom hem letade jag igenom byrålådorna. Och vad fann jag.? Att allt jag hade var tolv spänn! Jag var pank. Nästa dag ringde jag upp Expressen och erbjöd mig skriva en serie artiklar för deras kultursida. Jag skrev artiklarna på några dar och plötsligt hade jag pengar igen."

"Vi kulturmänniskor är egentligen en väldigt priviligerad grupp. Men det är inte många som vill erkänna det. Ända sedan 78 har jag haft ett enda långt sommarlov. Jag har gjort det jag tyckt vara roligt, skrivit det jag själv velat skriva och alltid sett fram emot nästa dags arbete. Det är ju inte klokt hur bra man har det egentligen."

Du är kanske den svenske författare som kritikerna har svårast att analysera och klassificera. De anstränger sig till det yttersta för att beskriva ditt sätt att skriva och söker med ljus och lykta efter författare som kan ha inspirerat dig. Vad tror du att detta kan bero på?

Frågan tycks förvåna Stig en aning och han funderar en stund innan han svarar.

"När jag skrev Autisterna hade jag nästan inte läst någon svensk litteratur. Jag hade ingen relation till den svenska traditionen. Däremot hade jag läst mycket klassiker och en hel del kontinentala författare. Att jag är svårrecenserad kan också bero på att handlingen i mina böcker är ofattbart enkel. Som t ex i Nyår - en man lämnar sin fru och kommer tillbaka. Det är ju egentligen oerhört banalt."

Han brister ut i ett stort garv.

"Nu menar jag inte att alla borde skriva som jag. På många sätt är det en brist hos mig att jag inte kan skriva annorlunda. Jag har exempelvis väldigt svårt att gestalta en handling som utspelar sig under kort tid. Och jag skulle verkligen önska att jag kunde skriva som t ex Joseph Conrad. I min nya roman, Komedien, arbetar jag faktiskt för första gången med en fast struktur och en plan. I den förekommer också flera personer som utvecklas under romanens gång. I mina tidigare böcker har gestalterna, förutom huvudpersonen då, varit rätt endimensionella.

"Jag skriver med mycket få undantag aldrig om saker jag själv gjort".

Huvudpersonen i dina romaner är ofta "ett jag" och som i regel gör ett ganska diffust och splittrat intryck. Hur ser du på förhållandet mellan detta berättarjag och din egen person?

"Det här är komplicerat. Jag skriver med mycket få undantag aldrig om saker jag själv gjort eller hört berättas av andra. Äventyren i mitt eget liv berättar jag för kompisarna och det gör att det är ointressant för mig att skriva ner dem. Jag förstår inte vilken funktion det skulle fylla. Jag vill att situationerna ska uppstå i och med själva skrivakten. Texten får då en annan direkthet.

"En bra text framställer något nytt, något som inte har funnits tidigare. Ett nytt seende ... nä, det är mer än så. Ett nytt varande är ett bättre uttryck. En dålig författare tillför däremot inte världen någonting nytt och därför finns det ingen anledning för mig att läsa honom.

"Céline, Genet, Conrad och Kafka är exempel på bra författare. Deras beskrivningar är giltiga för mig.

"Jag arbetar ofta med mycket enkla scener som upprepas i roman efter roman. Ta t ex besöket hos fadern i Autisterna och Nyår. Scenen är densamma men stilistiskt behandlar jag den på olika sätt. När rockmusikern Billy Idol mixar om sina gamla låtar arbetar han ungefär på samma sätt.

"Då jag skriver är jag inte begränsad till min egen personliga erfarenhet. Ta t ex en pjäs jag skrev då jag fortfarande var mycket ung. Den handlade om Mauritz Stiller och Greta Garbo och det var många som sa att jag gestaltade deras förhållande så moget och med sån inlevelse. Faktum var att när jag skrev pjäsen hade jag fortfarande inte haft något förhållande.

"Det inre är oerhört stort och det som finns där inne kommer fram när jag skriver. Det kan röra sig om insikter som jag gått och burit på men inte formulerat. Förståelsen uppstår först då jag skriver, formulerar mig. Skriva är ett sätt att tänka skarpare. Långsammare. När du skriver kan du se tanken framför dig. När skrivandet "fungerar", flyter så att säga, har man ingen aning om vad som ska hända.

"Det är som en film man inte kan slita sig från, eftersom man absolut måste få veta hur det ska gå. Då faller replikerna med en viss självklar rytm. Då är att skriva något alldeles fantastiskt roligt. Då är det en fest.

Skönheten, detta faktum att vissa människor är vackrare än andra, är något som har intresserat Stig.

"Det började med att jag skulle skriva en artikel om diskotek. Då upptäckte jag att det inte gick att bortse från utseendets betydelse. Samtidigt kändes det konstigt att skriva om det. Jag undrar varför. Det var så jag kom på det tabubelagda i våra värderingar av varandra.

"Jag anser också att det finns en viss grund för bedömningen. Det vi tycker är vackert beror inte på någon godtycklig konvention. Yttre faktorer som hårmoden och annat kan skifta, men principerna som bestämmer vad som är vackert har varit konstanta. T ex proportionerliga ansiktsdrag.

"Det är otäckt att det är så, men jag skulle hyckla om jag blundade för det. Folk säger att det bara är för att jag fortfarande är ung, som jag kan tänka så här. Men jag tycker inte att det har med saken att göra.

Människor har alltså olika sexuell attraktionskraft. Hur menar du att man kan se det?

"Olika människor har olika spelyta. Vad jag menar är att vissa människor inte kan göra vissa saker. Om de gjorde det skulle det se konstigt ut. Andra har större register. Det bygger upp förväntningar.

Det du nu säger, får mig att tänka på en sexuell marknad, där människor har olika värde beroende på en rad faktorer. Vilka faktorer menar du bygger upp detta värde?

"Samma faktorer som stod i centrum i det medeltida riddarsamhället: utseende, mod och intelligens. Utseendet har olika betydelse i olika sociala kretsar. Jag tror t ex att intellektuella har större tolerans när det gäller kroppar. För dem är ögonen viktigare än musklerna.

"Jag tror att intellektuella har större tolerans när det gäller kroppar".

"De intellektuella har en tendens att bortse från utseendets betydelse. De har själva fått sitt värde genom att snacka, genom sin intelligens.

"Därför ser de ofta ner på diskotek och liknande miljöer. De pratar om köttmarknad och liknande. Men titta då hur det är på deras egna förlagsfester! Det är befängt att moralisera. Det är samma utstötningsmekanismer som verkar inom alla sociala grupper.

"Det som fascinerar mig med modet är att det är en egenskap som kan förvärvas. Ingen föds modig ... Nu kommer jag, förreste på en fjärde egenskap, en som inte lägre finns. Hedern. Hedern har försvunnit.

Är det något dåligt, detta att hedern har försvunnit?

"Ja, det är något mycket dåligt. Den som är hederlig betraktas idag som litet dum. Någon säger: "Du är ohederlig". Vad svarar du? "Jag är ohederlig, okey" och du rycker på axlarna. För hundra år sedan hade den reaktionen varit omöjlig. Jag undrar vad som kommer att hända när också modet försvinner ... Kommer vi att våga se oss i spegeln då?

Stig hoppar upp från sängen, tänder en cigarett och lägger sig på nytt till rätta.

"Varje liten skitgrej kan ses ur ett värdeperspektiv. Och trots det, vad är det folk går och tjatar om jämnt och ständigt? Jo, att 'alla människor har lika värde'. Och i själva verket värderar de människor olika hela tiden.

Samtalet följer snarare SL:s associationer än mina frågor. Vissa teman återkommer, nya dyker upp.

Stig tycker att författarens utsatthet påminner om de älskandes. "Det är med skrivandet som med ett kärleksförhållande. I början av ett kärleksförhållande finns där ett slags magi. Man skärper sig, man är extra trevlig, spottar inte på gatan när tjejen är med. Sedan går ett tag och man vill vara som vanligt igen. Då kan man bara hoppas att man suggererat den andra tillräckligt, så att hennes känslor hålls vid liv.

"Det är samma sak med litteraturen. Vad det handlar om är att hålla intresset vid liv. Man kan bara hoppas att läsaren inte ska tröttna på en.

Varför skriver man egentligen?

"Man kan likna livet vid en tvål. Det blir mindre och mindre och till sist tar det slut. Det enda vi har gemensamt är att vi kommer att dö. Skapandet och det konkreta resultatet är viktiga för att uppväga känslan av tvålen. Den vanliga medborgaren bygger en sommarstuga, författaren skriver en bok. Drivkraften är densamma.

"En gång tog min pappa, som var byggnadsarbetare, med mig ut och visade de hus han varit med och byggt. 'Titta, det där huset har jag byggt'. Nu kan jag förstå vad det betydde för honom att kunna säga så.

"Det mest fantastiska av allt, att sätta barn till världen, är också ett sätt att komma över tvålen.

Stig Larssons internationella framgångarna avlöser nu varandra. Nyår kommer i höst på franska, Autisterna som redan utkommit i Frankrike och höjts till skyarna av kritikerna kommer i vår på tyska och dikterna översätts nu till en rad olika språk. Har han inga planer på att lämna landet?

"Jag trivs bra i Stockholm. Stan är vacker och det är här jag har mina kompisar. Att bo utomlands? Jag är nog för dålig på språk för det. Och jag är alltför beroende av krogar, biografer och teatrar, alltför mycket storstadsmänniska för att kunna tänka mig att bo någon annanstans i Sverige.

Det finns folk som anklagar dig för att vara mediaposör ...

Anletsdragen hårdnar. "Jo, men hur barnslig och dum jag än är som privatperson, så har det ingenting med mitt skrivande att göra."

Så spricker den hårda masken upp i ett leende: "Fast det är klart, visst är det kul med uppmärksamhet. Jag säger t ex aldrig nej till en intervju och jag har svårt att förstå författare som bara låter sig intervjuas vart tredje år. Då känner de sig oerhört viktiga och tänker: 'Mina ord vägs nu på guldvåg'. Jag skulle bli alldeles skräckslagen om mina ord vägdes på guldvåg."

Du har aldrig reflekterat över att du skulle kunna vara ett övergående fenomen, en dagsslända?

"Nä, svarar Stig med ett nytt leende. Om man säger så här: Jag tror inte att jag är överskattad ...