Andrea Mantegna i Mantua - renässanskonstnären som arkeolog 18

Under hertigfamiljen Gonzaga framträdde den lilla staden Mantua i Lombardiet som en av renässansens mest framsynta och innovativa kulturcentra.

Mantua har ett skyddat läge, omgiven på tre sidor av träskliknande sjöar

Tack vare kejserlig uppbackning, klokt styre, välskött administration och stöd från stadens ledande familjer, lyckades Gonzaga skänka staden politisk stabilitet, relativt oberoende och kulturell prestige. Det lokala jordbruket och textilindustrin bidrog till välståndet. År 1500 beräknas stadens befolkning ha uppgått till ca 25,000 och invånarantalet fortsatte det ohälsosamma klimatet till trots att stiga.

Som buffertstat mellan Milano och Venedig bidrog Mantua till norra Italiens sköra maktbalans. Eftersom de mäktiga grannarna insåg vikten av att säkra stadens neutralitet, värnade de om dess oberoende och accepterade de tullar och tariffer den belade flodtransporterna med. Gonzaga-hertigarna vann ryktbarhet som eftersökta kondottiärer, och stadens kejserliga anknytning innebar att den ofta utgjorde en anhalt på de tysk-romerska kejsarnas kröningståg till Rom. Gonzagafamiljens kejserliga titlar och tyska äktenskapsförbindelser bidrog till att stärka dessa band.

Renässanshumanismen anlände tidigt till Mantua. Redan år 1423 lät markisen Gianfrancesco Gonzaga anlita den humanistiske pedagogen Vittorino da Feltre (1378-1446) som lärare för sina egna och sina hovmäns söner. Vittorino, som själv var av enkelt ursprung, såg till att skolans portar även öppnades för fattiga pojkar från trakten, vilket fick till följd att verksamheten med tiden växte till att omfatta omkring 70 elever. Under de 22 år som skolan hölls igång levde eleverna på internat i Gianfrancescos villa, La Giocosa - "Det Lyckliga Huset" - utanför Mantua. Till Vittorinos mer namnkunniga elever hörde Federigo da Montefeltro, humanisterna Lorenzo Valla och Francesco Filelfo, samt markisens egen son, Lodovico Gonzaga.

Pisanello: Lodovico Gonzaga, medalj (detalj), c 1447

Lodovico Gonzaga, själv markis av Mantua 1444-78, har av moderna historiker beskrivits som ett levande exempel på det upplysta härskarideal som humanisternas utbildningsprogram avsåg att fostra. Lodovico gick i faderns fotspår och fortsatte att locka framstående humanister och konstnärer till staden, däribland Leon Battista Alberti, Antonio Pisanello och Bartolomeo Platina (som skrev ättens historia på klassiskt latin, c 1460-64). Alberti ritade här några av sina främsta arkitektoniska verk, kyrkorna San Sebastiano (1460) och Sant' Andrea (1470-72), och Pisanello framställde en elegant bronsmedalj med markisens porträtt och målade dessutom en serie ofullbordade fresker i hertigpalatset.

Andrea Mantegna : St Kristoffers martyrium (detalj), Eremitani-kyrkan, Padua, c 1455

Men den mest namnkunnige av de konstnärer som Lodovico lyckades knyta till sig var utan tvekan Andrea Mantegna (1431-1506). Mantegna, som måste betraktas som en av 1400-talets främsta konstnärer alla kategorier, kom från enkel bakgrund och erhöll sin konstnärliga utbildning i Padua, där han tog djupa intryck av Donatellos realistiska och antikinspirerade skulpturkonst. Mantegnas viktigaste verk från tiden i Padua, freskerna i Ovetarikapellet i Eremitanikyrkan (1456), skadades svårt i samband med ett bombanfall under Andra världskriget och har inte kunnat återställas. Dokumentationen från tiden före förstörelse och bevarade fragment visar dock att Mantegna redan vid denna tid utvecklat sitt stora intresse för det klassiska formspråket och antikens lämningar. Hans strävan att med historisk exakthet och detaljskärpa återge antika arkitekturelement, romerska dräkter, och annan klassisk rekvisita saknar motstycke i den samtida italienska konsten, den florentinska inberäknad. Samtidigt vilar det någonting fantastiskt och drömlikt över Mantegnas antika miljöer, vilket föranlett den italienske konsthistorikern Roberto Longhi att tala om Mantegnas "arkeologiska mysticism".

Konstnärer har någonting fantastiskt över sig (hanno del fantasticho) ... Lodovico Gonzaga (förmodligen sagt med avseende på Mantegna)

När Mantegna efter segdragna förhandlingar anlände till Urbino år 1459, var det en färdigutbildad och fullfjädrad konstnär som trädde i familjen Gonzagas tjänst. Den egensinnige och gränslöst ambitiöse Mantegna blev snabbt en favorit vid hovet där hans antikvurm och arkeologiska sakkunskap uppskattades. Av markisen fick han ett stycke land i gåva, inte långt ifrån Albertis kyrka Sant' Andrea, och där lät konstnären uppföra en ståndsmässig bostad åt sig, Casa del Mantegna, som än idag står kvar. Han erhöll även rätten att använda sig av markisens vapensköld och sigill och 1484 adlades den forne snickarsonen.

I en berömd fresk i hertigpalatset, den sk "hovscenen", har han förevigat sin arbetsgivare, Ludovico Gonzaga, omgiven av dennes närmaste krets. Rummet, där den ofta avbildade scenen återfinns är litet, blott 8 x 8 x 6 meter i kubik och dekorerat från golv till tak. På Mantegnas tid omtalades det rätt och slätt som Camera Picta eller Camera Dipinta, "det målade rummet", men senare har det också kommit att gå under benämningen Camera degli Sposi, "bröllopsrummet". Vid hovet i Milano hänförde man till det, inte utan avundsjuka, som "världens vackraste rum".

Andrea Mantegna: Camera Picta (Camera degli Sposi), Palazzo Ducale, Mantua, 1465-74

Utmärkande för Mantegnas konst i allmänhet är benägenheten att vilja upphäva, underminera eller problematisera traditionella visuella motsatspar och begreppsliga kategorier. Fiktion och verklighet, förgrund och bakgrund, antikt och samtida, religiöst och världsligt tenderar i hans måleri inte sällan att glida ihop och skifta plats. På detta sätt görs betraktaren medveten om konstverkets dubbla karaktär som å ena sidan illusionistiskt fönster mot en fiktiv verklighet, å andra sidan en dekorativ tredimensionell yta.

I Camera Picta ses exempelvis antika och mytologiska figurer blicka ned på Gonzaga familjen från olika blickpunkter i det ornamentaliska och arkitektoniska ramverket. Genom att dessa tycks dela betraktarens rum, kommer de att fungera som förmedlande länk mellan denne och de avbildade gestalterna på väggarna, vilka tillika, paradoxalt nog är rummets verkliga invånare. I den lilla pannåmålningen San Sebastian (c 1457-58) har landskapet och de brutna antika kolonnerna och skulpturresterna i bakgrunden avbildats med samma - om inte större - detaljskärpa som det lidande helgonet i förgrunden, målningens egentliga huvudmotiv. Den avlidne Kristusgestalten i Kristi begråtande (1490), äger, där den ligger utsträckt på stenbritsen, en fysisk påtaglighet av högst icke-andlig art, som ytterligare framhävs, snarare än mildras, av det tunna tygskynke som ses vecka sig över gestaltens ben och underliv.

Hovet i Mantua fortsatte även efter Mantegnas död att utgör en fixpunkt för den italienska renässanskulturen. Genom att sluta upp bakom den segerrike kejsar Karl V, lyckades Federico Gonzaga och hans bror Ferrante utverka Mantuas fortsatta självständighet vid en tidpunkt då merparten av norra Italien dragits in under kejserlig överhöghet. Familjen agerade även mecenater för författare som Baldassar Castiglione och Torquato Tasso, och fortsatte att bekosta den konstnärliga utsmyckningen av staden och sina egna palats.

Palazzo del Te

Katedralen, som erhållit en ny fasad omkring 1400, försågs vid mitten av 1500-talet med en ny interiör enligt ritningar av Giulio Romano (c 1499-1546), Gonzagafamiljens nye chefsarkitekt. Denne var även involverad i en rad omfattande byggnadsprojektet i Mantuas utkanter. I väster uppfördes nu det lantliga Palazzo del Te, och i öster växte Gonzaga familjens nya huvudresidens, Il palazzo ducale, fram.

Hertigarna Este av Ferrara