De milanesiska krigen - pennan är ett mäktigt svärd 8

Mot slutet av 1300-talet kom den expansionistiska och segerrika florentinska republiken i konflikt med hertigdömnet Milano om kontrollen över centrala Italien. Det utdragna kriget (1390-1402) utkämpades inte bara på slagfältet utan också med pennas hjälp.

Under striden kom båda lägren att utnyttja humanismen för propagandistiska syften. Såväl de florentinska som de milanesiska humanisterna beskrev kriget och dess underliggande ideologiska motsättningar i termer hämtade från den romerska historien. Från milanesiskt håll hävdade man att hertigen Giangaleazzo Visconti var den nye Julius Caesar som skulle skänka fred, enhet och välstånd åt det splittrade Italien. Florentinarna å sin sida förknippade striden med Det andra puniska kriget, som sett den frihetsälskande romerska republiken nedkämpa hotet från den tyranniske Hannibal. Nu skulle Florens, det nya Rom, inspirerade av sina förfäders exempel, sätta stopp för Giangaleazzo, den nye Hannibal, och dennes tyranniska planer.

I en liten stridsskrift författad omkring 1395 angrepp den milanesiske hovhumanisten Antonio Loschi från Vicenza florentinarna och deras anspråk på två punkter:

• Dels ifrågasatte han den medeltida myten om Florens romerska ursprung (enligt vilken staden skulle ha grundlagts under Julius Caesars tid);
• Dels bestred han Florens självpåtagna roll som försvararen av de italienska stadsstaternas frihet.

En rad florentinska humanister och andra lärda antog Loschis utmaning. För att bemöta den första anklagelsen genomsökte Coluccio Salutati arkiven och de klassiska källorna, och fann då att Florens mycket riktigt grundats av romarna, men inte av Julius Caesar som man tidigare trott, utan av Sullas veteraner, det vill säga under senrepublikens tid. I en polemiskt hållen pamflett - Invektiv mot Antonio Loschi - bemötte Salutati också den milanesiske humanistens andra angreppspunkt. Eftersom Florens lydstäder var helt till freds med det florentinska styret och ingenting högre önskade än att få fortsätta att tillhöra Arnostaden, var florentinarna i sin fulla rätt att kalla sig "Frihetens och fredens försvarare."

All Florentines are firmly committed to using their riches and their weapons to protect their lives, as well as this priceless blessing that they have received from their elders. They actually prize it even more than life itself, and wish to pass it down to their sons, by God's will, intact and pure. Coluccio Salutati, Invectiva

I Salutatis svarsskrift kom Florens romerska anknytning, som kanslern i sin diplomatiska korrespondens under mer än ett decenniums tid ansträngt sig för att hamra in i italienarnas medvetanden, att tjäna som legitimering för stadens imperiala anspråk i en tid präglad av krig och politisk maktkamp.

Det vore fel att uppfatta denna humanistiska dispyt som en lärd övning utan dagspolitisk betydelse. Snarare har vi här att göra med ett tidigt exempel på hur den humanistiska lärdomen kunde ställas i maktens tjänst och användas för politiska syften. Att propagandan och den ideologiska krigföringen tillmättes stor vikt vid denna tid, framgår av ett yttrande som Giangaleazzo Visconti vid ett tillfälle lär ha fällt angående Salutatis officiella brevväxling. Hertingen ska ha sagt att han fruktade den florentinske kanslerns penna mer än ett helt kavalleriregemente på tusen man.

Leonardo Brunis Laudatio